Om särskilt begåvade elevers inlärningsprofiler och skolans utmaning.
Skolan är byggd för en linjär progression från baskunskaper till det svåra. Men vad händer när elever lär sig tvärtom? För särskilt begåvade elever kan undervisning som aldrig når rätt nivå bli ett hinder snarare än ett stöd.
I skolan beskrivs lärande ofta som en progression från grundläggande baskunskaper till allt mer avancerade resonemang. Undervisningen byggs upp steg för steg: först fakta, sedan tillämpning och därefter analys. För många elever är detta en fungerande modell och inlärningsprofil.
För särskilt begåvade elever ser lärandet ofta annorlunda ut.
Forskning och praktisk erfarenhet visar att dessa elever i hög grad närmar sig kunskap uppifrån och ned. De engageras av helheter, komplexa samband och avancerade frågeställningar och kompletterar därefter med nödvändiga baskunskaper när behov uppstår. Det innebär inte att grundläggande kunskaper saknas, utan att de tillägnas på ett annat sätt, vid en annan tidpunkt och i ett annat tempo än vad undervisningen vanligtvis utgår ifrån.
Forskning om top-down-lärande hos särskilt begåvade
Forskning visar att lärande inte alltid behöver börja med detaljer och baskunskaper. Redan den pedagogiska forskaren David Ausubel betonade att lärande blir mest effektivt när det tar sin utgångspunkt i det som eleven redan förstår och upplever som meningsfullt. När nya kunskaper sätts in i ett större sammanhang går inlärningen både snabbare och djupare.
Inom forskning om särskild begåvning beskriver Linda Silverman hur många särskilt begåvade elever har ett tydligt helhetsorienterat sätt att tänka. De söker mönster, samband och övergripande idéer först och intresserar sig därefter för detaljer. Det är förståelsen av helheten som skapar motivation, inte upprepning av sådant som redan sitter.
Även Miraca Gross visar att särskilt begåvade elever ofta tillägnar sig grundläggande färdigheter mycket snabbt. För att fortsätta utvecklas behöver de undervisning som utmanar dem på en högre nivå. När undervisningen fastnar i grundmoment som eleven redan behärskar riskerar motivationen att minska och engagemanget att försvinna.
I sin modell för begåvningsutveckling betonar Françoys Gagné att elever utvecklas olika och att undervisningen därför behöver anpassas både i tempo och svårighetsgrad. En undervisning som är utformad för genomsnittlig progression riskerar annars att inte möta särskilt begåvade elevers sätt att lära.
Hur ser detta ut i vardagen?
För många elever fungerar undervisning som är uppbyggd steg för steg väl. När nya moment introduceras från grunden, tränas och repeteras i lugn takt, skapas trygghet och förståelse. Baskunskaper behöver tid att sätta sig, och progressionen sker successivt mot mer avancerade resonemang. För dessa elever är repetition och tydlig struktur ofta avgörande för att lärandet ska fungera.
För särskilt begåvade elever kan samma undervisning däremot upplevas helt annorlunda. När genomgångar länge stannar vid sådant de redan förstått, tappar de snabbt fokus och engagemang. Inte för att innehållet är för svårt, utan för att det inte erbjuder något nytt att tänka kring.
Föreställ dig en särskilt begåvad elev i mellanstadiet som möter genomgångar om bråkräkning. Undervisningen börjar med att repetera vad täljare och nämnare är, hur man förkortar bråk och hur man hittar gemensam nämnare. Eleven lyssnar artigt, men intresset falnar snabbt. Samtidigt kan samma elev ställa frågor om varför det fungerar att dela med ett bråk, hur bråk hänger ihop med procent och sannolikhet eller om det finns situationer där bråk inte går att jämföra.
När eleven i stället får arbeta med ett mer komplext och sammanhängande problem, till exempel ett verklighetsnära scenario där flera matematiska begrepp samverkar, väcks engagemanget omedelbart. De grundläggande momenten plockas då fram vid behov, ofta snabbt och utan svårighet. Det avancerade innehållet fungerar som en ingång till lärandet, snarare än som ett mål långt bort i progressionen.
Samma mönster återkommer i andra ämnen. I historia kan särskilt begåvade elever engagera sig i orsaker, maktstrukturer och konsekvenser snarare än i enskilda årtal. I svenska kan intresset ligga i teman, symbolik och berättarteknik snarare än i isolerade övningar. I naturvetenskap väcks nyfikenheten av system, modeller och varför-frågor snarare än av lösryckta fakta. För dessa elever är det ofta helheten som skapar förståelse – detaljerna följer därefter.
När skolan fastnar i basen
Problem uppstår när undervisningen inte tillåter denna rörelse uppifrån och ned. När progressionen bromsas av långvarig repetition av baskunskaper som redan är automatiserade får den särskilt begåvade eleven aldrig tillgång till det lärande som faktiskt driver utveckling. Detta leder ofta till uttråkning, passivitet och en känsla av att skolan saknar mening. I många fall misstolkas detta som bristande motivation eller arbetsvilja, trots att det i själva verket handlar om en undervisning som inte möter elevens inlärningsprofil.
Konsekvenser för undervisning och styrning
Att ta på allvar att särskilt begåvade elever ofta närmar sig lärande uppifrån och ned innebär inte att baskunskaper nedvärderas eller hoppas över. Tvärtom handlar det om att förstå att dessa kunskaper ofta tillägnas på ett annat sätt och vid en annan tidpunkt än vad undervisningen vanligtvis utgår ifrån. När elever ges möjlighet att börja i mer avancerade frågeställningar, helheter och samband skapas både motivation och riktning i lärandet. De grundläggande kunskaperna kan då fogas in när de faktiskt behövs, snarare än att presenteras i förväg utan sammanhang.
För undervisningen innebär detta ett skifte i perspektiv, där fokus inte enbart ligger på att alla elever ska gå igenom samma moment i samma ordning, utan på att undervisningen behöver vara tillräckligt flexibel för att möta olika sätt att lära. När progressionen låses vid en gemensam startpunkt riskerar särskilt begåvade elever att bli kvar i innehåll de redan behärskar, vilket i sin tur kan leda till minskat engagemang och i förlängningen till att eleven drar sig undan skolan. Genom att i stället möjliggöra variation i både ingång och tempo kan undervisningen bättre stödja dessa elevers utveckling.
Även på styrningsnivå får detta konsekvenser. Skolans uppdrag handlar inte bara om att säkerställa att elever når miniminivåer, utan också om att ge förutsättningar för elever att utvecklas så långt som möjligt. Att erkänna och förstå särskilt begåvade elevers inlärningsprofiler är därför en del av att leva upp till kravet på ledning och stimulans. När undervisning och organisation utformas med detta i åtanke skapas en skola där fler elever får möjlighet att både utveckla sin potential och behålla sin lust att lära.
Sammanfattning
Inlärningsprofiltriangeln, där särskilt begåvade elever ofta rör sig från avancerade frågeställningar ned mot baskunskaper, är inte en egen teori utan en didaktisk visualisering av ett väl belagt fenomen. Den synliggör bara ett mönster som länge varit känt inom forskning och praktik, men som alltför sällan används i klassrummet.
När skolan anpassar undervisningen efter denna verklighet skapas förutsättningar för både kunskapsutveckling och välmående. När den inte gör det riskerar vi att förlora elever vars potential annars hade kunnat blomstra.
Referenser
- Ausubel, D. P. (1968). Educational Psychology: A Cognitive View
- Silverman, L. K. (2013). Giftedness 101
- Gross, M. U. M. (2004, 2010). Exceptionally Gifted Children / Adolescents
- Gagné, F. (2008). Differentiated Model of Giftedness and Talent
- Skolverket (2023). Särskilt begåvade elever – vägledning
