Min son ställer för sin ålder mycket kloka frågor. En dag frågade han: ”Pappa. Tycker du det är bra att jag är särskilt begåvad?”
I hans fråga fanns ett större djup än vad som kan ses till ytan. I frågan finns ett underliggande dåligt samvete över att han vet hur mycket hans föräldrar kämpar för hans rättigheter till en skolgång som känns meningsfull. Han märker av föräldrarnas frustration och stress över ett stelbent system, med alltför ofta skolpersonal som himlar med ögonen för att man ses som en jobbig förälder. Hans begåvning gör å andra sidan att han kan skapa fantastiska saker. När han är ledig från skolan. Och får vara sig själv. Utan begränsningar. Om hans begåvning nu är så positiv, varför vållar den så mycket lidande för honom själv och sina föräldrar?
Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag var tyst en stund och sa sen: ”Jag tycker varken det är bra eller dåligt att du är särbegåvad. Det är en del av den du är. Jag älskar dig mer än allt på denna jord, oavsett om du är särbegåvad eller inte. Min kärlek till dig är oändlig. För alltid.”
Att vara förälder till ett särbegåvat barn innebär för mig att jag ofta tvivlar på mig själv som förälder. Gör jag rätt? HAR jag rätt? I mötet med andra vuxna och skolan väcks tvivlen ännu mer. Jag kanske har fel? Jag kanske bara borde be honom rycka upp sig och rätta in sig i ledet och sluta klaga på skolan? Gör jag honom en björntjänst?
Men så händer något. Jag träffar andra föräldrar i liknande situation. Våra berättelser är snarlika. Samma upplevelser. Samma brist på förståelse, kunskap och dåligt bemötande från skolan. Samma frustration. Och jag känner mig inte längre ensam. Jag är inte ensam i min kamp. Jag är inte ensam om mina upplevelser och iakttagelser. Vi kramas. Vi lyssnar. Vi stöttar. Vi bekräftar. ”Du är inte galen.” Och jag orkar en dag till. Det stödet ger RFSB mig.
/Carl
